Clandestino presenterar: Yama Warashi //Hailu Mergia// Kokoko!

Kokoko!
När Kokoko exploderade dansgolvet på Clandestino Festival 2017 var de helt okända och hade inte släppt en enda singel. Sedan dess har de turnerat globalt, gjort braksuccé på South by Southwest och signats av brittiska labeln Transgressive. Gruppen är ett samarbete mellan gatumusiker från Kongo Kinshasa och den franska electronicamusikern Débruit. Under sitt första besök i megastaden Kinshasa möttes han av musik i varje gathörn. Elektricitet var en bristvara och många hade inte råd med riktiga instrument utan använde sig av vad som fanns till hands.När Débruit träffade medlemmarna i Kokoko och hörde dem jamma fram komplex techno på en xylofon av plastdunkar ackompanjerad av skrivmaskinstrummor, så föll han pladask och föreslog ett samarbete där Kinshasas gatusound smälter samman med den elektroniska lekfullhet som är Débruits signum. Resultatet presenterades på debutalbumet Fongola från 2019, ett futuristiskt partysoundtrack bortom alla klichéer om vad afrikansk musik är. Nu är Kokoko tillbaka med nya singeln Donne moi, som kan ses som en kommentar till hur den rika världen dammsuger Kongo på naturresurser.

Yama Warashi
Yoshino Shigihara är en japansk vokalist och multiinstrumentalist känd från Bristols psykedeliska musikkollektiv Zun Zun Egui. Efter deras splittring startade hon istället projektet Yama Warashi. Namnet betyder ”liten ande som bor i bergen”, och nog är det något sagolikt över den här gruppens lekfulla kompositioner och teatrala scenkläder. Med inspiration från japansk folkdans, frijazz och psykedelia gör de musik med tvära kast mellan finstämda tongångar och vild improvisation.

Det är ett projekt i konstant förändring, och Yoshino Shigihara flyttade 2019 till London i jakten på ny inspiration och nya bandmedlemmar. Hon fann vad hon sökte i scenen kring Total Refreshment Centre, där hon blev residenskonstnär. Senaste singeln Dividual Individual bjuder på ett smakprov på Yama Warahashis utveckling: Här ställs ett skimrande vackert ljudlandskap i bjärt kontrast till texten som skildrar förskräckliga scener från köttindustrin.

Hailu Mergia
På sjuttiotalet fick han dansgolven i Addis Abeba att koka. Då var Hailu Mergia bandledare för Walias Band, den etiopiska jazzens flaggskepp, och spelade med bland andra Mulatu Astatke på vibrafon. Men efter att Haile Selassies regering störtades 

På sjuttiotalet fick han dansgolven i Addis Abeba att koka. Då var Hailu Mergia bandledare för Walias Band, den etiopiska jazzens flaggskepp, och spelade med bland andra vibrafonisten Mulatu Astatke. Men efter att Haile Selassies regering störtats tvingades Etiopiens musikliv kämpa mot allt hårdare restriktioner. Under en turné i USA med Walias Band bestämde sig därför Hailu Mergia att stanna kvar och söka sin lycka som musiker i Washington DC. Han jobbade som taxiförare samtidigt som han fortsatte skriva och spela musik, men nu helt på egen hand. En trummaskin, ett elpiano och en Yamaha DX7 var hans verktyg, tillsammans med dragspelet – som blev till en emotionell direktförbindelse med den etiopiska musiken. När hans kassett His Classical Instrumentåterutgavs av Awesome Tapes From Africa 2013 nådde den oväntade framgångar, och ett nytt kapitel i Hailu Mergias karriär började. Sedan dess har han släppt två nya album – Yene Mircha från 2020 är det senaste – och spelat hundratals konserter för såväl gamla som nya fans. Clandestino Festival har redan presenterat denna legendar både 2013 och 2015, och nu är det äntligen dags igen: Hailu Mergia, denna gång med USA:s ledande ethio-jazzbasist Alem Kebede och mästartrummisen från Culture, Ken Joseph.

Biljett

Restaurangen öppnar 18.00, vill du äta? boka ditt bord på kontakt@skeppetgbg.se